På -70 talet fanns en måttstock för framgång med hund. En mätsticka som man tog till när man skulle referera till det yttersta. Det var Hasse Lundgren med Alfa. I princip kan man påstå att med Alfa inleddes en ny standard för den svenska bruksschäfern. Pappa till Alfa var Odin vom Andershofer Ufer, en hund som förmodligen gjort mer för svensk bruksschäferavel än någon annan täckhund. Idag återfinns Odin nästan i alla schäferstamtavlor – även om det med tiden blivit ganska långt bak. Och även om inte Alfa själv var grå, så innebar uppdykandet av Odin på den svenska marknaden att den gråa färgen vann dominans  ute på brukshundklubbarna. Något som vi fortfarande dras med, även om det dykt upp andra aktörer som lämnar grått. Och det finns väl inget som delar schäferfolket i olika läger som den gråa färgen – ja, det skulle i så falla räkstuket.

För att återgå till teamet Alfa/Hasse så började karriären lite försiktigt med ett godkänt resultat i lägre sök. Samtidigt började även tävlandet i spår och ett år efter premiären började certen ramla in i båda disciplinerna. Ett halvår efter tävlingsdebuten kom första skyddstävlingen. På den tiden fanns ett frontalangrepp i lägre klass som var tufft för många hundar, så även för Alfa. Men på andra lägretävlingen stötte Alfa på figurantens vänstra hand, något som domarna bedömde som godkänt och sedan var vägen öppen för en av SBK:s tyngre tävlingskarriärer. Som kuriosa kan nämnas att på Nordiska – jag tror det var -81 i Växjö – så var Alfa reserv i alla 4 bruksgrenar för det Svenska landslaget.

Hasse var målarkludd på den tiden, men med Alfa som plattform såldes målarfirman och Hasse flyttade närmare huvudstan med målinriktning som hundförare. I samband med Utmaningen träffade jag Hasse nåt år efter flyttet. Han var då stolt ägare till en Värstingmerca med lustgas och hela kitet. Det var ingen kombi utan en vanlig personbil och jag kommer ihåg Alfa när hon gottade sig i baksätet med huvudet på hatthyllan.

Hasse berättade att en gång när  han blev stående vid ett rödljus blev han provocerad av en Volvoturbo. Givetvis blev det lite race och jag kan tänka mig att volvoägaren efter förlusten åkte till sin bilhandlare och klagade. Hasse hade  nämligen husvagnen med och enligt uppgift tog det en vecka att städa den.

Som många andra så sitter Hasse fortfarande fast i det där med hund. Även om han vänt rygget åt SBK lite med – som han säger – allt daltande. Nu föder Hasse upp tjänstehundar med kennelnamnet Hasseman där han funnit sin nisch.

Lothar Marunga

Tävlingsresultat för: Alfa S58395/74

Ett namn att räkna med var han än dök upp var Bertil Tibblin. Jag känner inte Bertil närmare men eftersom vi bor i samma landsända har vi ändå haft lite kontakt via SBK. Det intrycket jag fått av honom är att han är fruktansvärd målinriktad, noggrann och inte att skämta med när det gäller hunddressyr. Dessutom har han mycket bestämda uppfattningar. Ett exempel på att det inte alltid går  hem när det gäller SBK var när han nån gång i början på 80-talet fick motta priset som bästa brukshund med Silverpilens Jonna. Givetvis skulle det med automatik resultera i en plats i det Svenska landslaget, men det föll inte uttagningskommittén på läppen.

Ett annat exempel på hur envis Bertil är var på ett Bruksprov i Färgelanda 1985. Under momentet uppletande valda alla deltagare samma sida (man fick välja på den tiden) utom Bertil. Han skulle prompt skicka från en annan sida. Alla fick alla föremål utom Bertil, som missade ett.

Efter Jonna som var en mild tik, fick Bertil hem en ny Silverpilare av helt annan kaliber. Det var Silverpilens Öya. Vilket monster! Jag hade nöjet att döma Öya flera gånger och antingen det gällde skydds eller rapport så var hon i en klass för sig. Speciellt rapporten. Medan andra hundar kom i trav eller galopp genom skogen, rusade Öya med en hastighet och kraft som fick skogen att bågna. Inte en millimeter väjde  hon. Det var raka spåret som gällde och allt som stod i vägen sprangs ner. Jag vet att det låter fånigt, men så var det!

Likadant i skyddet. Det var inte frågan om att angripa, utan det gällde mer hur många gånger hon angrep. Förmodligen hade den hunden aldrig kunnat blir 4-faldig BCH om den hamnat hos en annan ägare, utan då hade det blivit ett omplaceringsobjekt. Men Bertil lyckades. Allt skulle krönas på SM i Göteborg 1990 i Skyddshundgruppen. Öya hade konsoliderat sin ställning i den yttersta skyddseliten och vi initierade visste att SM titeln i princip redan var bokad. Öya visade upp ett kraftfullt skyddsarbete och var klar favorit till titeln. Och så i det sista momentet hände det. Öya fick ett återfall och angrep stillastående figurant. Segern gick istället till Asais Äsko.

Öya användes i avel och lämnade flera duktiga avkommor, men det lilla extra  hon besatt, det behöll hon.

 

Lothar Marunga

Tävlingsresultat för: Silverpilens Öya S25325/86

Silverpilens ARKO föddes den första april 1986. Min fru Britta och jag valde ut honom bland fem syskon. När ARKO var sju veckor hämtade vi honom på Silverpilens Kennel i Norrköping, hem till Bollebygd.

Redan som valp var han väldigt snabb i uppfattningen och lättlärd. Vi "lektränade" in moment efter moment från det han var ca tre - fyra månader. Tävlingsdebuten skedde när ARKO var tio månader, i Lydnadsklass ett. Det blev ett första pris och uppflyttning till klass två.

Vid tolv månaders ålder debuterade han även i appell/spår och blev uppflyttad till nästa klass. När ARKO var sjutton månader hade vi gjort fyra appelltävlingar i spår och ville prova på något nytt. Vi valde Rapport ( som vi då inte kunde något om) ARKO vann överlägset på 298 poäng. Det gjorde att vi "tände" på denna tävlingsform som sedan blev ARKOs främsta gren. Av totalt (t om februari -97) 120 erövrade Brukscertifikat, har 86 tagits i Rapport.

ARKO har deltagit sex år i rad, i Nordiska Mästerskapen för rapporthundar och tagit medalj varje gång. 1990 blev han Nordisk Mästare.

I Lydnadslandslaget har ARKO deltagit åtta år i rad, med ett silver och ett brons som bästa placeringar i NM för Lydnadshundar.

Årets Rapporthund blev han 1989, 1990, 1991 samt 1993.

Västsveriges bästa schäfer har ARKO blivit sju år i rad.

Årets schäfer har han blivit 1994, 1995 samt 1996.

ARKO har följande titlar:
Svensk och Norsk Lydnadschampion,
Svensk Elitlydnadschampion,
Svensk och Norsk Brukschampion,
Internationell Brukschampion samt Korad +2.

Det bästa med ARKO är trots allt att lika explosiv som han är på tävlingsbanan, lika lugn är han i hemmet, där han kopplar av, ARKO är en perfekt familjehund.
Göthe Lundgren talar inte så mycket om sig själv som en skicklig hundförare. Men alla inom hundsporten vet att kombinationen bra hund och skicklig hundförare är ett måste för att lyckas. Göthe Lundgren pratar desto mera om Arko. Om hans förtjänster. Och om glädjen över att få äga en sådan hund. - Det kanske föds en på hundratusen som är så bra som han, funderar Göthe.

Göte & Arko

Han säger att det är en gåva att få äga en sådan duktig hund.

- Arko är oerhört bra mentalt. Det är ju en bra fördel eftersom den biten inte går att träna upp. Däremot har vi lagt ned mycket tid på att konditionsträna honom.

Elvaårige Arkos framgångar fortsatte. Nu senast har han tilldelats Schäferhundsklubbens vandringspris för gott. Priset instiftades 1994. Arko blev den första schäfer som erhöll det nyinstiftade priset.

Ett pris som var tänkt att vandra mellan duktiga schäfrar. Men det kom aldrig längre än till Arko, som fick det tre år i rad och numera är dess ständige ägare.

*************************************************

En Legend har gått ur tiden
Wulcanos Garonne
 

Där naturligtvis ägarna och närmast anhöriga drabbats av stor saknad och sorg.
Trots detta sorgsna besked tar ändå alla de otroligt glada minnena över, när "Gadde" roat och underhållit oss.

För vem har väl glömt SM Växjö när Garone på fasttagande i korg så kraftigt stötte omkull figuranten att denne satte sig på honom och munkorgen for av när han tog sig loss. Trots tumulten fortsatte han att på sitt aktiva sätt bevaka figuranten, som låg kvar i en hög.

Eller Karlskoga SM när han i modprovet gick i så kraftfullt och ohämmat att publiken skrek ut sin förtjusning och där Lasse lugn som en filbunke avvaktade tills dom tystnat, innan han kommenderade figuranten stå stilla. Det är sånt man får ståpäls av.

Wulcanos Garone föddes 1984-09-05 (på husse Lasse Anderssons födelsedag.) med en härstamning på fädenesidan som väcker många nostalgiska minnen. "Gadde" som är efter Dittegårdens Gaid och som i sin tur var efter Ditte och Odin vom Andershofer Ufer.( Odin som kom till landet 1972 importerad från dåvarande Östtyskland och Ditte som var efter Mälardalens Brindo. Med alla dessa skyddsanlag hade naturligtvis "Gadde" sin framtid utstakad.

Den ena meriten efter den andra har han samlat på sig, med början på "vänstervarvs" arenan då han 1985 blev BIS-valp. Härefter skulle alla bruksmeriter komma och många skulle dom bli med åren.

Han fick ihop 11 cert i skydd av 24 genomförda tävlingar:
21 cert i spår
1 cert i sök

Han har deltagit i 5 Svenska Mästerskap varav 4 i skydd och ett i spår.
Han har deltagit i 3 Nordiska Mästerskap alla i skydd och vann NM -91.
Innan dess blev han Årets Skydds hund 1989.

Eftersom Garone, utan konkurrens kan utnämnas till "Sveriges vackraste Brukshund" skulle han under åren ytterligare ställas ut för att på en Internationell Utställning få en 1:a och till sist i Veteranklass 1996 där han tilldelas Hederspris.

Nu har Garone inte bara gjort sig känd på att vara en stor enterteiner på tävlingsbanan utom också som en ytterst pålitlig avelshane, där han genomgående nedärvt sina gedigna anlag.

Sin första kull fick han med Kurants Smaragd och vilket skulle generera i Kurants Å-kull och där vi sett Ådin tävlat SM i lydnad och SM skydd, Ållie i SM Rph, Ånny i SM lydnad. För att inte tala om efterföljande Kurantskullar Ä och Ö, idag då Ärrol är en eftertraktad hane för avel, likaså hanar i Ö-kullen. Välkända individer där är Öka-Mera, ÖB och Öjje och Överste, varav de två sistnämnda utan överdrift kan benämnas som kraftfulla och rejäla skyddshundar.

Men hans främsta avkomma idag är onekligen Silverpilens Ixi, trefaldig Svensk Mästare i Skydd. Hon med sin ägare Jörgen Karlsson kommer verkligen att gå till historien.

I samma kull finns också syskonen Ixa och Iaxe vilka skördat otaliga cert och tävlat SM.
1993 hade han med 6 avkommor på SM
1994 hade han med 8 avkommor på SM
1995 hade han med 11 avkommor på SM
1996 hade han med 10 avkommor på SM
1997 hade han med 6 avkommor på SM

Många Kennlar har använt Garone och han har efterlämnat sig 126 hundar och 130 tikar totalt 256 avkommor.Otaliga L CH och B CH, högt korade och med en fin HD status, där 215 är röntgade, 177 med Utmärkta och U.A och endast 38 med ledfel (var-av 11 med grava 2-4) .

Garone har framför allt lämnat "signalsäkra" individer efter sig, en egenskap jag avgudar. Hundar som aldrig hamnar i bråk. Själv slogs han aldrig med undantag att han vid endast ett tillfälle knölat ihop en stökig tik som skulle paras.

Alla som träffade "Gadde" har naturligtvis sina minnen av honom, för en sådan färgstark individ sätter sina positiva spår i en för livet.

Han var och förblev Kung i Vikensved
hos Barbro och Lasse Andersson.

 
Svenska Mästare i SBK:s skyddshundsgrupp 1996 - 1997 - 1998.
Svenska Mästare i Schäfer-SM 1995 - 1996 - 1997.
Vidare deltog ekipaget på Spår-SM 1993 och Skydds-SM 1995.

Dessa fantastiska meriter har Jörgen Karlsson och Silverpilens Ixi presterat under de senaste tävlingssäsongerna.

Vem är då Jörgen ?
Jörgen är en 41-årig f.d Malmögrabb som till professionen jobbar som hundgårdsförman vid Skånska Flygflottiljen i Ängelholm. Ixi är Jörgens tredje schäfer. Sitt hundägande började Jörgen med en schäferhane. På grund av sjukdomar blev han tyvärr ej så gammal. Efter detta inköptes en schäfertik vid namn Asais Chiwa. Med henne tävlade Jörgen flitigt, deltog vid schäfer-SM i spår samt ett par Lydnads-SM.

Vid pennan: Bengt Söderquist.

**********************************************************************************************

Legend
SLCH, NordLCH, INTLCH, LVV-95, LVV-98, SBCH, SUCH, Korad 
Draco

 Född 1992-12-14 
e. SUCH, SBCH, NBCH, INTBCH, SLCH, Korad Glimmergruvans Olle
u. SLCH, SUCH Cefeus Myra



 

Draco har startat 171 gånger i Lydnadsklass Elit varav135 gånger har slutat med seger och 129 gånger har varit över 300 poäng. I Lydnadsklass Elit har Draco tagit 25 Internationella Cert.

I Spår har Draco startat 100 gånger i Elitklass. Av dessa har han slutat som segrare 50 gånger och 40 gånger har varit över 600 poäng. I Elitklass Spår har Draco tagit 63 Cert.

SM-kvalificerad
1995, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002.

Sven ”valde” inte Draco…!  När Sven första gången kom i kontakt med rasen Kelpie var när han träffade en Kelpie som var sju år gammal. Lite senare träffade han en som var sju månader gammal. Båda var lika pigga och busiga! Likt tjurfäktarna i ”Ferdinand” bestämde sig Sven då; En så´n ska jag ha!!

Sven hörde sig för lite och fick telefonkontakt med uppfödaren Carin Widell i Sjöbo. Hon berättade att hon hade en valp kvar i kullen. Det var en elak gaphals som ingen ville ha…. 

– Den tar jag, sa Sven. Och resten är historia…!

Resorna till Finland, Frankrike, Österrike, Danmark och Portugal är redan klassiker; trasig bil på autobahn, avsvimmad förare, spår i katastrofområden och försvunnen hund – Sven & Draco har upplevt en hel del tillsammans! Hur många timmar de tillbringat i bilen till och från tävlingar törs inte Sven räkna ut…

Draco är ett energiknippe utan dess like med ett enormt hjärta! Aldrig mätt på vare sig träning eller tävling. Självsäker nog för att aldrig ”mucka” med andra hanar men med en kärlek till ”de sina” som gör att han inte bangar för att ta ett nacksving på 45 kilo schäferhane om situationen så skulle kräva. 

Ibland kan den enorma viljan göra att det går lite väl fort, som vid spårupptagen till exempel… Till och med hemma har Draco svårt att vara still, speciellt om det kommer någon på besök som man kan ”styla” för och tigga av…då glömmer han till och med vad ”Sitt” betyder.

Nu på äldre dar ser han dock till att få rejält med skönhetssömn under dagarna så att han verkligen kan sätta matte på prov under kvällens träningspass. Matte Monica ska nämligen göra ett försök att ta över efter husse Sven, nu när han fått en ny ”stjärna” – Olle. Det passar Draco perfekt; matte har nämligen blivit lite av en favorit, bl.a. för att hon är lättare att linda kring sin tass än vad husse är!