|
Här kommer du att kunna läsa om allt
som förbättrar våra Bruksraser.
Utställningar, ett jippo som inte
tillför Bruksraserna något!
Snarare tvärt om, påhittade
idealbilder blir rasstandard och
funktionaliteten hämmas, men värst
av allt hjärnorna skrumpnar. Att
avla på hundars utseende där långa
kors eller härligt röda fanor
premieras, eller feta trötta
dieslar, framför bra spåregenskaper
leder bara till att raserna delas i
två grupper, en för bruks och en för
"show".
Att
det är penningen och bekvämligheten
som styr aveln är helt klart, att
massproducera slöa dumskallar
anpassade som familjehundar, ställer
inga uppfödarkrav. En stor hund som
inte kräver något mera än ett par
pissrundor och mat, men som med sitt
yttre skal inger respekt, är för dom
flesta perfekt. Att sjukdomar inte
märks lika väl på en soffhund som på
en arbetande bryr sig ingen om, mer
än klåda och då ställer man dom bara
på kortison dagligen livet ut, så är
det problemet löst.
Schäfern är en av de raser som
drabbats värst och det är med sorg
jag ser dessa avtrubbade siluetter
springa varv efter varv runt, runt,
i utställningsringen likt råttorna i
ekorrhjulet.
Tack och lov
finns det en tapper skara
Bruksschäferuppfödare som tålmodigt
gör sitt bästa för att vi som aktivt
vill arbeta med våra hundar skall få
det material som vi behöver.
Min
bruksschäfer tillhör stammen av en
klok, robust kamrat, som kan ta egna
initiativ när så behövs, är
självsäker, nervstark, pålitlig,
godmodig och hård mot påverkan. Han
tar sig fram över stock och sten
obehindrat och har ett ben i varje
hörn. Han ser ut som 40-talets ideal
och har en oerhörd spänst. Ful som
fan skulle dagens utställningsdomare
säga, men skulle till 100% välja
honom som kompis om dom skulle gå en
nattrunda i Rinkeby eller Rosengård.
Den här typen
av hund kräver naturligtvis sin
ledare och måste få arbeta, vilket
gör att det är en ypperlig
tävlings/tjänstehund, men som
"Svensson" skulle ha svårt att klara
av. Så i stället för att föda upp
ett mindre antal schäfrar efter ett
seriöst avelsprogram med begränsat
antal valpar per hanhund, delas
Schäfern in i två typer, vilket på
inget vis gynnar rasen.
Att så är
faktum har bruksfolket accepterat
och konstaterat för årtionden sedan,
medan Svenska Schäferhundsklubben
påstår motsatsen. Med motiveringen
att, citat: "Schäferhunden är en
Brukshund och en schäfer med goda
exteriöra och fysiska egenskaper i
förening med goda bruksegenskaper är
det som Schäferhundklubben
eftersträvar och arbetar för".
Därtill säger
Svenska Schäferhundsklubbens
dåvarande ordförande Norén i
ett svarsbrev till
Rikskriminalpolisen 2002, att deras
snabbt expanderande
ortsgruppsverksamhet fokuserad på
IPO/BHP medfört ett kraftigt ökande
antal hundar med dokumenterade
lydnads-, spår- och
skyddsegenskaper. Vad han då
troligen inte känner till, är att de
flesta kommer från Bruksuppfödare,
som inte arbetar efter hans
exteriöra ideal. Han fortsätter
sedan att lovprisa de Svenska
Internationella framgångarna
Schäferhundklubben haft.
Jag har
naturligtvis roat mig med att göra
en djupdykning i all hundar som
tävlat IPO och BHP mellan 1999 till
2004 och kan konstatera att att över
80% härstammar från brukslinjer och
däribland många riktigt gamla kända
svenska sådana. En kennel har
använts sig av väl beprövade
Hundskolehundar i sin avel och dessa
har haft störst del i de
Internationella framgångarna som
Norén glittrar med. Ingen av dom är
utställningschampion och har nog
tackat för en slät etta i bästa fall
på en utställning, däremot har dom
visat att bruksegenskaperna finns
där med goda korningsresultat och
konstruktionen är den kända "sockerlådetypen".
Så länge en
hanhunds-import kan användas
obehindrat i avel kommer problemet
att kvarstå, oftast lanseras han med
dunder-PR och lyckas producera
omkring 150 - 250 valpar första året
innan röntgenresultaten kommer in.
Så har det varit sedan 70-talet och
så är det fortfarande.
Jag kan därför
förstå att många före detta
schäferägare idag köper en
Bruksmalle som påminner om äldre
tiders schäfer. Titta på bilderna så
förstår du varför.
Schäfern Hussan v Mecklenburg
Schäfersegraren på Bundessieger 1904
Aribert von Grafrath
Schäfer och Malle då och nu.
Det finns väl
knappt en handfull seriösa
Malleuppfödare som strävar efter
brukskvaliteter. När det gäller
övriga Bruksraser som Dobermann,
Boxer, Rottweiler, Riesenschnauzer
eller Airedale terrier är dom
lätträknade till obefintliga.
Däremot ser man dom i sina
rasmontrar som välkammade, feta,
blanka porslinsfigurer.
Inte ens i
AfBV,s monter tar man tillfället i
akt och skryter med sina
Bruksmallar, 2005 har dom en
Världsmästare i Mondeoring I, en på
5:e plats i Modeoring II och en på
8:e plats i Mondeoring III (SKK och
SBK må tycka vad dom vill om den
sporten men den lyder faktiskt under
deras moderorganisation FCI) en
dubbel Svensk Mästare i IPO och en
som kom 8 på Räddningshunds VM. När
skall detta kunna upprepas ???
Istället så dekorerar dom sin monter
med huvudbilder på välkammade
belgare som kan tänkas matcha
rumssoffan.
Jag får nog
tillfälle till att återkomma till
fler Bruksraser som är på deken.
KIA |