Till Disciplinnämnden SKK
163 85 Spånga

Ärende 103/2009

Beslut Tävlingsförbud 1 år
Beslut SBK: Avauktorisering som funktionär på livstid

Yttrande beträffande Teresia Persson och Åsa Erikssons anklagelser mot mig.

I mitt bemötande till Disciplinnämnden gick jag endast in på beskyllningen om ”småfittor” eftersom jag uppfattade övriga kommentarer så bisarra att jag inte ens funderade på att det skulle tas som fullvärdigt i en bedömning. Men då det tydligen är så att det fästs stor vikt vid flickornas yttrande och de disciplinära åtgärderna som uttalats mot mig till största delen bygger på dessa anklagelser, ser jag mig tvungen att komplettera mina uppgifter.

Åsa Eriksson.

Bland de första gånger jag såg henne, höll hon på med sin hund, en lite terrier. Jag stod i en grupp och det pratades som det brukar när man tittar på någon som tränar. I det yttrade jag ”ja, hon är i varje fall välutrustad”.  Då kom det fram en killa bakom mig och sade att jag skulle passa mig vad jag säger ”för det är min tjej”.  Givetvis bad jag om ursäkt och förklarade att det inte var meningen att det skulle uppfattas stötande. OCH DET ÄR ENDA GÅNGEN JAG KOMMENTERAT HENNES KROPP!

Sedan började hon hänga på vår IPO träningsgrupp och visade stort intresse. Snart började hon prata om att skaffa en stor hund så att hon kunde vara med och träna. Ibland kom hon fram till mig och sade typ; nu vet jag vad jag skall ha, jag skall skaffa Malle. Nästa gång var det en Rottis och så vidare. Sedan kom en schäferuppfödare med i gruppen och då var det plötsligt en schäfer det skulle vara. Enda kommentaren från min sida var vänlig avmätthet, för den diskussionen har jag varit med om så många gånger under mina 40 år som medlem i SBK, så det var egentligen inget som jag fäste mig vid.

Medan vi så att säga var i samma träningsgäng anlitade hon mig också för att fotografer henne och hennes hund. Sedan anförtrodde hon mig att hon gjort slut med sin kille, vilket i princip heller inte var av intresse för mig utan det blev väl ett ”så synd, då”.

Sedan blev hon tillsammans med en kille i IPO gruppen och det är möjligt att det bland övriga medlemmar kommenterades då de var helt olika personer och det helt klart framstod att det var ett substitutförhållande.

Så blev hennes dvärghund överkörd (tror jag) och då bad hon mig se efter om jag hade några bilder på den.

Sedan fick hon sin schäfer och det var väl då det började dra ihop sig. Hunden var en s.k. kapacitetshund, dvs. trots att hon fick den s om valp så rådde hon inte på den. Givetvis fick hon tips från uppfödaren, medlemmar i gruppen och hon frågade även mig om hjälp. Men med min erfarenhet har jag blivit lite restriktiv i att engagera mig, för det enda folk för det mesta vill höra är enkla lösningar, när det kommer till uppoffring vad gäller seriös träning, brukar det vara slut på intresset.

I varje fall, hunden var mkt bra, hon rådde inte med den och slutade ta ut den ur bilen när hon var på klubben. Jag kan tänka mig att hunden är bortåt 3 år nu och det är i varje fall ingen medlem jag pratat med som sett henne träna med den.

Så hon skaffade sig en dvärghund igen, gjorde slut med sin kille i IPO gruppen, frågade mig om jag tyckte hon skulle bli ihop med sin gamle kille igen, något som jag givetvis inte kunde ta ställning till eftersom jag bara sett honom en enda gång?!

Sedan när det blev tjafs i klubben med Fredriks IPO grupp, hade hon ”växlat sida” och var plötsligt anti och det var då mitt yttrande om ”småfittor” kom.

Och som sagt, när jag läste hennes anmälan, så tog jag den helt enkelt inte på allvar. Jag kände inte igen mig mer än mitt yttrande om småfittor, som jag även erkände. Därför engagerade jag mig inte i ett bemötande. Och att hon inte gjort ett ”piss i ett snöre” har jag också nog också nämnt, då framförallt över min besvikelse hur hon hanterar sin schäfer. Och det är inte bara jag som tycker det. Flera medlemmar tycker hon bär sig ojust åt mot sin hund.

Vid en direkt fråga från mig varför hon skickat in en anmälan mot mig fick jag svaret att ”styrelsen ville det”

Teresia Persson

Henne vet jag egentligen inget om mer än att hon är syster i Henrik Person, en kille som haft vissa framgångar med hund och att hon blev invald i styrelsen som sekreterare för 5-6 år sedan. En uppgift hon sköter med den äran. Men att dressera hund är inte hennes starka sida. Hon har en flat eller labbe som hon efter många och långa försök lyckats flytta upp ur appellklass. Enda gången jag egentligen pratat med henne i samband med hundträn var när jag uppfattar att hon var elak mot sin hund såtillvida att hon kräver den skall göra saker den inte lärt sig. Och det är fler som sagt det till henne, så i den jämförelsen har jag nog haft en tillbakahållande attityd.

Sedan satt vi i samma styrelse när hon yttrade sig nedlåtande om Sven Järverud och det väl då jag uppfattade hur begränsad hennes hundkunskap egentligen var.  Hon skriver att ”Jag har sökt mig till SBK för att utvecklas och ha roligt tillsammans med min hund..” Som jag ser det är det väl inget som hindrar att hon utvecklas”. Något jag emellertid uppfattar som tveksamt är att man som styrelseledamot i en lokalklubb inte känner till Järverud trots att man tillhör samma distrikt.

Dessutom, att ha roligt tillsammans med hunden är i varje fall något jag inte uppfattar att hon har när man ser ekipaget träna. Med eller utan min medverkan, för jag har nog bara kommenterat hennes träning vid ett tillfälle, när jag tyckte hon kränkte hundens integritet.

Vidare skriver Teresia att ”Alla medlemmar oavsett om man är i appell- eller elitklass måste bemötas med respekt om klubben skall ha en framtid”. Givetvis är det så men då undrar jag hur det kommer sig att en enig styrelse behandlar Fredrik Bjurklint som ”persona non grata” med alla de falska beskyllningar och baktal han utsatts för?

Sanna Lindqvist

Jag har nog känt Sanna i över 20 år och hela tiden har hon hatat mig. Hon har ju varit en ”orolig ande” som sökt och sökt och – det måste jag tillstå – äntligen funnit. Med sin senast hund har hon uppnått de framgångar hon gjort sig förtjänt av och det har väl bidragit till att hon blivit mer stabil som person.

För två år sedan dömde jag henne i Lerum och under momentet personsök sprang hennes hund omkull mig på stigen. Detta tyckte hon var så lustigt att hon vid återkomsten till klubben berättade det för alla så jag fick flera gången den dagen förklara mig. Men jag haltade mig genom dagen, åkte till lasarettet på måndagen, blev röntgad – som tur var det inget, men jag fick ändå gå på kryckor en vecka. När jag träffade henne på klubben så möttes jag bra av hångrin. Inte ett ord, inget hur gick det eller liknande, bara hån.

Egentligen en ganska andefattig attityd om man tycker det är lustigt att ens hund springer omkull en ålderspensionär.

Emellertid får jag gång på gång påpekanden att hon är synnerligen elak mot sina hundar. Det förekommer sparkar och slag, folk är uppförda och hör av sig till mig, men då det inte finns belägg i form av video eller bilder har jag inte haft på fötter för att följa upp det.

Är hon på klubben när jag kommer dit, slutar hon att träna.

Anledningen till denna sammanfattning är som sagt att jag inte tog de beskyllningar jag utsatts för på allvar och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi förställa mig att ett underlåtande att bemöta dem kunde ha sådana konsekvenser.

Om sedan mitt beteende uppfattades så kränkande som det påstås, förstår jag inte varför man inte anmält mig tidigare, när händelserna inträffade istället för att vänta till styrelsen bad om en uppbackning till sin anmälan?

Länghem 2010-06-04

Lothar Marunga
f.d 1:a klass A-domare sedan 30 år, IPO-domare sedan 14 år, Lärare i Hundtjänst sedan 30 år, Räddningshunddomare, CA kontrollant, räddningshundinstruktör m.m.